Nu har det hänt igen – jag kom på mig med att läsa en trycksak som absolut inte intresserar mig, och när jag besinnade mig och kollade typsnittet, så var det – Baskerville förstås. Jag vet inget typsnitt som är så förföriskt, och jag går på det om och om igen.

Typsnittet Baskerville har en lika märklig historia som dess upphovsman. Föraktat i sitt hemland, beundrat i övriga världen, och sen glömt i 150 år, har typsnittet Baskerville blivit vårt bästa boktypsnitt, stilbildande för generationer av typtecknare – och John Baskerville, som till slut gav upp alltihopa och blev stående begravd i en väderkvarn, honom hyllar vi som en av de främsta typograferna genom tiderna.

Transitionsantikva

Baskerville räknas stilhistoriskt till klassen transitionsantikvor, alltså typsnitt som stilmässigt befinner sig mellan renässansantikvan och nyantikvan – en övergångsform mellan Garamond och Bodoni för att vara konkret. Hos de goda renässansantikvorna, Bembo och Garamond, finns mycken värme och känsla. De kommer ur handskriften och de talar till hjärtat, det är därför de fungerar så bra både i boktryck, reklam och tidskrifter.

Baskerville är ett svalt typsnitt som talar till ögat och tanken, med former som präglas av omtanke och eftertanke. Ett typsnitt som man gärna vilar ögonen på och som omedelbart överför textens innehåll. Bodoni talar till intellektet, det är en befallande tankekonstruktion, vacker som tankeprodukt, men sämre i praktiken. Baskerville betecknar en lycklig mellanform, den optimistiska tron på förnuftet, men med klackarna i traditionens mylla.

Baskerville förmedlar en intellektuell, sval och seriös atmosfär, där innehållet är viktigare än formen. Men det är inget könlöst och neutralt snitt. Det har snits. Det är stramt och disciplinerat och passar för texter med motsvarande innehåll – eller texter som verkligen har innehåll. Dess främsta styrka är dess läsvärde, med en magisk förmåga att stimulera till läsning och att underhålla läsningen, utan att man tröttas.

Amatören

Baskervilles bana som typograf var kort men omvälvande. Fram till 30 års ålder försörjde han sig som skrivlärare och kalligraf – på gravstenar. Nu lärde han sig bokstavsformerna utan och innan. Därefter gjorde han sig fram till 44 års ålder en förmögenhet på japanska lackarbeten, tidens innegrej. Han bedömde detta med rätta som en god affärsidé.

John Bskerville porträtt

John Baskerville (1706–1775) var verksam i staden Birmingham, som på denna tid var fristad, med allt vad det betydde av näringsfrihet, framför allt frihet från hämmande skråordningar. Här utvecklades industrialismen och här kunde man bli sin egen lyckas smed. I princip.

Genom en 1700-talsmässig form av industrispionage förskaffade han sig kunskap om lackarbetets grunder (han följde efter den etablerade lackmannen mr Tayler och kollade vilka färger och fernissor han köpte) men snart nog experimenterade han fram förbättringar som placerade hans arbeten i nivå med importerade japanska original.

John Baskerville blev både framgångsrik och rik och skaffade sig egendomen Easy Hill utanför staden. Dit for han med sin förgyllda och blomstermålade kalesch, dragen av två krämfärgade hästar draperade i långa spetstäcken. Själv draperade han sig i grön guldkantad kostym med röd väst och likaså guldkantad rundhatt, allt till borgarnas förundran och avund.

Till Easy Hill kom mrs Eaves, hushållerskan som han sedermera äktade, och här inrättade han vid mogen ålder sitt eget boktryckeri. John Baskerville var en fri man i en fri stad, fritänkare i stort och smått, som ville skapa det bästa boktryck som någonsin skådats.

De kunskaper han förskaffat sig som gravstensinskriptör och som lackmästare kombinerade han i rollen som typograf. Baskerville var en amatör som satte sig före att göra allt bättre än proffsen, en excentrisk entusiast som hade råd att vara noggrann och som lyckades så bra att han blev ärad i hela världen – och föraktad hemma. Och plagierad hemma.

Precis som dagens desktoppare ville han ha kontroll över hela processen, och inom hela kedjan av arbetsmoment införde han förbättringar.

Baskervilles 6 nyheter

1. Typsnittet

Baskerville anslöt sig till det stilideal som utvecklades i Frankrike, med utgångspunkt i Grandjeans Romain du Roi, det typsnitt som Ludvig XIV lät beställa för det kungliga tryckeriet 1702, och som skulle utformas utifrån vetenskapliga principer, och inte följa hantverkstraditionen, som ansågs dum och obildad. Detta blev ett matematiskt konstruerat typsnitt, som frigjorde sig från renässansantikvans beroende av handskriften som förebild – och som avlägsnade sig från grundreglerna för mänsklig kommunikation, skulle vi säga idag.

Det nya idealet var kopparstickets teckenformer, som liksom PostScript tillåter tunna linjer, fina detaljer och alla slags kurvor. Det vetenskapliga franska snittet hade stark kontrast mellan grundstreck och hårstreck, horisontella seriffer, samt smal och hög bokstavsform med vertikal betoning. Dessa egenskaper anpassades cirka 40 år senare av Fournier till användbara typsnitt och fullföljdes cirka 80 år senare in absurdum av Didot och Bodoni i den stela och högtidliga nyklassicistiska antikvan.

Men däremellan kom Baskerville, en engelskt förnuftig anpassning av de franska ideerna. Hans typsnitt har väl avvägda proportioner och en fin balans mellan ljust och mörkt, mellan grundstreck och hårstreck. Baskerville kännetecknas av jämn och ljus teckenbild, sval exakthet och runda, breda former och en återhållen vertikal betoning. Det har horisontella seriffer i versalerna men vinklade seriffer av traditionell typ i gemenerna.

Detta gjorde och gör än idag Baskerville till ett i alla avseenden läsvänligt typsnitt, med lätt identifierbara tecken (legibility, läsbarhet) och lättläst i långa texter (readability, läslighet). Som den excentriker han var försåg Baskerville sitt snitt med en egenhet som gör det lätt att identifiera, den öppna öglan i gemena g.

2. Typografin

Ett radikalt grepp var att göra rent hus med ornament och utmsyckningar, som varit tradition sedan medeltiden och som det tidiga 1700-talstrycket överflödade av. Baskerville använde endast sina bokstäver och deras arrangemang som estetiskt stilmedel. Baskerville arbetade med spärrade rubrikrader och släppte in ljuset på boksidan – ett finstämt spel mellan pappersyta och trycktyp, som var dittills okänt. Allt detta togs upp och utfördes till fulländning av Didot och Bodoni.

3. Papperet

Baskerville ansåg att den tidens standardpapper med linjer efter silduken (som vi idag anser som fint för att det verkar handgjort) var för ojämnt för att återge tecknens detaljer. Han experimenterade med pappersformen och införde en vävd silduk som gav ett jämnare papper utan linjer.

4. Tryckfärgen

På basis av sina kunskaper inom lackmåleriet framställde han en tryckfärg som gav ett jämnare och svartare tryck.

5. Tryckpressen

Missnöjd med tryckpressens ojämna effekt försåg Baskerville sin träpress med plana kopparplattor, vilket var ett framsteg om än otillräckligt – omvälvningen kom något decennium senare med järnpressen.

6. Glättning

Medveten om ytbehandlingens betydelse för färgens lyster uppfann Baskerville en metod för glättning av trycket – tryckarket valsades genom två upphettade kopparvalsar för att ge svärtan lyster. Glättat papper är idag en etablerad standard för kontrastrikt tryck. Pappersytan i Baskervilles tryck är numer mycket känslig, men texten lyser fortfarande.

Framgång och motgång

När Baskervilles första tryck, Vergilius Bucolica, kom ut 1757 väckte det sensation. Experter i Europa och Amerika var entusiastiska och engelsmännen var surögda.

Fournier lovordade trycket och typsnittet, även om han tyckte att antikvan var lite för bred, Bodoni blev entusiastisk och gav sig iväg för att besöka John Baskerville men insjuknade och fastnade i Parma (vilket ledde till att han blev hovtypograf och utvecklade sin geometriska version av Baskerville och blev världsberömd) och Benjamin Franklin, åskledarens uppfinnare, statsman och Amerikas främste boktryckare, beställde 6 exemplar av boken.

Engelsmännen var rätt kallsinniga och tyckte att trycket var för svårläst, typsnittet var så skarpt att det var skadligt för ögonen, bokpriset var för högt och dessutom hade man ju sin Caslon.

Detta hindrade inte att Baskervilles stil kopierades och förvanskades, under hans levnad och efteråt. Fry’s Baskerville (länk till bild) är en samtida kopia (1768) som med sin extrema kontrast, vassa seriffer och maniererade detaljer förlorat originalets stramhet och balans.

Men faktum är att kopian historiskt varit mera framgångsrik och spridd än originalet. Den togs bl.a. över till Sverige av vår stilboktryckare Henric Fougt, som skapade några mästerverk med denna stil. Den är dock inget boktypsnitt, idag får den klassas som dekorativt rubriksnitt. Mer stiltrogna efterföljare till Baskerville är bl.a. Bell och Bulmer.

Bell

Bulmer

Knäckt av Bibelns tryck

Baskerville tryckte mellan 1757 och till sin död 1775 ett 90-tal böcker, samtliga klassiska verk avsedda för bokälskare. Baskervilles tryckeri var ingen affärsidé, utan ett rent amatöriskt engagemang i den goda saken, att skapa ett vackert och fulländat tryck – bokutgivningen var snarast en förevändning att använda typsnitt och tryckteknik.

Den omständliga framställningsmetoden och Baskervilles noggrannhet gjorde produktionstiden flera gånger längre än normalt och priset fyra gånger så högt som konkurrenternas. Baskervilles triumf, priviliegiet att trycka bibeln för Cambridge University Press, blev också hans Waterloo. Nå det var inget fel på boken, den räknas än idag till en av världens främsta bibelutgåvor, men framställningen blev så dyr och boken så svårsåld att han tröttnade på sin kostsamma hobby.

Utan framgång försökte han sälja sina typer, men först efter hans död lyckades änkan sälja typgarnityret för en billig penning till den franske äventyraren och komediförfatttaren de Beaumarchais (Figaros bröllop, Barberaren i Sevilla) som med kraftig förlust genomförde tryckningen av Voltaires samlade verk med Baskervilles typer.

Därefter sjönk detta utmärkta med ekonomiskt ödesdigra boktypsnitt i glömska, medan Bodoni tog boksidorna i besittning. Baskervilles typsnitt valsade namnlöst runt mellan olika stilgjuterier, tills det 1917 återupptäcktes av självaste Bruce Rogers, Centaurs skapare. (Vid den här tiden var det mycket populärt att återupptäcka gamla typsnitt och deras glömda mästare, sedan man mot 1800-talets slut blivit ordentligt trött på den nyklassicistiska antikvans utmärglade snirklighet.)

Baskervilles typer fick till slut ett lyckligt slut: 1957 återbördades stämplarna till fäderneslandet, som gåva från Deberny&Peignot till Cambridge University, där de kan beskådas som museiförmål idag. Men Baskervilles typsnitt är inget museiföremål, det lever i dagens tryck, i pretentiösa årsberättelser och i komprimerade pocketböcker.

Död och uppväckt

Om Baskerville-snittet rönte en märklig historia är det inget mot dess upphovsmans historia. Enligt en uppgift uttryckte John Baskerville tvivel över Uppenbarelseboken i sitt testemente och förvägrades därför begravning i vigd jord.

Denne gravstensinskriptör fick ingen grav, än mindre en vackert huggen gravsten. Istället blev han stående begravd i en omgjord väderkvarn på Easy Hill, tills kvarnen föll samman. Därefter valsade kistan runt, en tid förvarades den bakom en rörmokares disk där den märklige Baskervilles lik kunde beskådas mot betalning.

Först drygt hundra år efter sin död kom han till vila. Så kan det gå när man sticker upp mot det typografiska etablissemanget – eller när man är kreativ på fel plats vid fel tidpunkt. Eller när man som engelsman anammar franska ideer, vilket nog var det allvarligaste i sammanhanget.

Efter återupptäckten 1917 skaffade de stora stilgjuterierna nyskärningar av Baskervilles typsnitt. De var alla originaltrogna, men baserades på olika grader, så vissa skillnader förekom och lever kvar i dagens postscript-versioner. Monotype baserade sin skärning på ett tyck från 1772, som man ›rensade upp‹ och anpassade. Linotypes version var en stramare bokskärning. Deberny&Peignot gjöt nya typer från originalet.

Från 1920–30-talen, härrör sig Baskervilles storhet som boktypsnitt. I Sverige användes Intertypes Baskerville som brödtypsnitt fram till fotosättningseran på 1970-talet.

Baskerville idag

ITC New Baskerville
Den dominerande Baskerville-versionen i postscript är ITC New Baskerville, som är försedd med kapitäler och gemena siffror. Det är ganska originaltroget, och det bästa av ITC:s typsnitt, men så är det också Matthew Carter som tecknat det (1978). Detta till trots är det behäftat med ITC-sjukans höga x-höjd och något för runda ovaler. Det har dessutom en överdrivet hård kontrast mellan grundstreck och hårstreck.

ITC New Baskerville var ett av de första typsnitten i Adobes bibliotek, och i detta suspekta sällskap var det en gentleman, men det är behäftat med felaktiga ä- och ö- prickar och en illa placerad å-ring, som gör det olämpligt för oss svenskar. Bitstreams version är bättre. FontCompany och Elsner&Flake har också New Baskerville, och alla skiljer sig något i detaljer, så gör gärna besväret att granska dem innan du slår till.

Adobe ITC New Baskerville

Adobe ITC New Baskerville överst, nedanför visas uppförstorad Baskerville original från boktryck, samt skiktbild av Adobe ITC New Baskerville gråtonad och Baskerville original som teckenkontur.

Monotypes Baskerville
Monotypes Baskerville Postscript-skärning bör man se upp med. Den är vass och mager och gnetig, och avviker i teckenformerna från originalet: å ena sidan alltför avrundad och mjuk i ytterkonturen, å andra sidan moderniserade ovaler och vassa övergångar. På skärmen blir den fullständigt tokig, med avvikande tecken som hoppar på baslinjen, värre än de 1700-talstryck som Baskerville opponerade mot.

Monotype Baskerville

Monotypes Baskerville överst, nedanför visas uppförstorad Baskerville original från boktryck, samt skiktbild av Monotypes Baskerville gråtonad och Baskerville original som teckenkontur.

Bitstream Baskerville och Baskerville 2
Monotypes Baskerville finns under namnet Baskerville 2 i Bitstreams bibliotek. Bitstreams snitt med namnet Baskerville är lite smalare och högre än New Baskerville och ger ett mjukt och avrundat intryck, med sina tunnare seriffer, skålade fötter och avrundade linjeslut. Den är mycket sympatisk, men möjligen lite för svag och tunn i små grader. Dess kontrastverkan är jämförbar med New Baskerville.

Bitstream Baskerville

Bitstream Baskerville överst, nedanför visas uppförstorad Baskerville original från boktryck, samt skiktbild av Bitstreams Baskerville gråtonad och Baskerville original som teckenkontur.

Bertholds Baskerville Book
Den mest trycktogna Baskerville-versionen är Bertholds Baskerville Book (1980–1983), som nu finns i Adobes bibliotek. Den följer originalets teckenform, men jämnar ut kontrasterna mellan grundstreck och hårstreck och fyller ut serifferna, så att resultatet i offset närmare sig blytryckets färgspridning.

Här har historien gjort en liten piruett: Baskerville skapade ett stramt och kontrastrikt snitt för att vinna klarhet och skönhet med tidens tryckteknik; idag ger tekniken så mycket skärpa och kontrast att samma snitt måste svällas för att bli originalet troget.

Detta är den rätta vägen att gå, men det är en svår avvägning att behålla grundformen och återge den svälld. Gerhard Lange på Bertholds har lyckats bra i sin strävan att anpassa Baskerville till offsettryckets villkor och papper. Baskerville Book är tydligt och lättläst, och lämpar sig just för textgrader. I större grader blir det förstås klumpigt, men här finns ju andra versioner att ta till.

Ett minus är att teckenmellanrummen är lite väl snålt tilltagna.Tät sats i all ära, men tecknen ska inte krypa upp på varandra, som vissa kombinationer tenderar till. Här krävs plustillriktning i layoutprogrammet inställningar för teckenmellanrum. När det utrustas med kapitäler och gemena siffror kan Bertholds Baskerville Book ge Baskerville-typografin en renässans.

Bitstream Baskerville

Berthold Baskerville överst, nedanför visas uppförstorad Baskerville original från boktryck, samt skiktbild av Berthold Baskerville gråtonad och Baskerville original som teckenkontur.

Fry’s Baskerville
Fry’s Baskerville finns hos Elsner&Flake, FontCompany och Scangraphic under namnet Baskerville Old Face och i Bitstreams bibliotek. Med sina manierade former och starka kontrast med överdrivet tunna hårstreck är det inte ett typsnitt i Baskervilles anda och helt olämpligt som boktypsnitt. Det kan användas för dekorativa syften.

ElsnerFlakes OldFace

Elsner&Flake Baskerville Old Face överst (alltså Fry’s Baskerville), nedanför visas uppförstorad Baskerville original från boktryck, samt skiktbild av Fry’s Baskerville gråtonad och Baskerville original som teckenkontur.

Scangraphic
Rubrikskärningar av Baskerville No1 och ITC New Baskerville, samt Fry’s Baskerville under namnet Old Face, tillhandahålls av Scangraphic.

Scangraphic Baskerville No 1

Scangraphic Baskerville Old Face

Användningsområden

Baskerville gör sig bäst i en ljus och öppen typografi, sådan som John Baskerville utvecklade. Bara det får luft, är det ett mycket tåligt och användbart snitt.

Det självklara användningsområdet för Baskerville är boktryck och bokliknande tryck, broschyrer och trycksaker. Det kan användas både som texttypsnitt och magert rubriksnitt. Den genomtänkta bokstavsformen och snittets fina balans svarar för läsligheten även i små grader och de enskilda tecknens strama linjeföring ger rubrikerna karaktär.

Här finns dock skillnader mellan olika skärningar. Bertholds Baskerville Book är att föredra för textsättning, New Baskerville och Bitstreams Baskerville fungerar bra både i textgrader och i de större graderna. Monotypes Baskerville lämpar sig i större grader och Fry’s Baskerville har en rent dekorativ prägel. Ett bra exempel på Baskervilles användbarhet är Nationalmuseums grafiska program, där New Baskerville framgångsrikt används i allt från affischer till broschyer.

Baskerville är inget modetypsnitt bland tidningsformgivare, men i viss fackpress har den hittat fram. Ett exempel är BLM där Baskerville svarar för en lugn och läsvänlig typografi. Den utmärkta men insomnade tidningen Personal Publishing är den enda tidning jag läst från omslag till omslag, rubb som stubb, och det berodde inte bara på att den var så tunn, utan främst för att den var satt med Baskerville. Lite för stor grad, för liten kägel, men fungerade gjorde det. Som kontrastsnitt användes kondenserad Futura och det fungerade.

En anledning till att Baskerville inte är så vanlig i magasinstryck kan vara att detta typsnitt varit så hårt knutet till bokformgivning och att dess svala intellektuella prägel inte passar trendiga tidningsformer. Men allt är inte fashion, fart och flärd. För en tidning med seriös framtoning och läsvärt innehåll är Baskerville det rätta snittet. Och framför allt, om man är angelägen att läsaren ska läsa det man trycker, då väljer man Baskerville.

Mixa Baskerville

När man ska välja en sanserif som rubriktypsnitt till en antikva, bör man söka efter vissa gemensamma drag och några kontrasterande egenskaper. Väljer man en fet sanserif har man redan två kontrasterande parametrar, så uppgiften blir närmast att finna typsnitt med harmonierande egenskaper. I detta partnersökande bör man vara öppen både för objektiva och subjektiva harmonier.

Objektiva parametrar är t.ex. teckenbredd, linjeföring, x-höjd och båganslutning. Subjektiva parametrar är typsnittets personlighet eller karaktär, som kan beskrivas i begrepp som kall–varm, mjuk–hård, lugn–orolig etc.

Det lätt att hitta typsnitt som trivs tillsammans med Baskerville. Bland objektiva parametrar kan man ta fasta på stor teckenbredd, tydlig kontrast, ganska hög x-höjd, mjuk båganslutning. Baskerville kan subjektivt beskrivas som ljust, öppet, kallt, hårt och elegant. En historisk parameter är att transitionsantikvan närmar sig vertikalantikvans teckenformer.

Baskerville trivs med Frutiger

Baskerville trivs med Frutiger.

Sanserif-typsnitt som svarar mot några av dessa egenskaper är i första hand Frutiger och Avenir, som är solklara partners till Baskerville. Andra kompisar är vissa sanserifer som baseras på vertikalantikvans teckenformer, som Akzidenz Grotesk, Arial och i viss mån News Gothic.

Men det allra bästa är att inte mixa alls, utan att köra Absolut Ren Baskerville.

< - - - Sidan uppdaterad 051227 - - - >