Cloister Old Style är verkligen ett historiskt typsnitt. Det tecknades av Morris Fuller Benton 1916, som en återupplivning av den venetianska antikvan från 1470-talet. Därmed startade den nyteckning av vackra och läsbara boktypsnitt som idag givit oss Garamond, Bembo, Sabon med flera.

Inspirationen till Bentons nyteckning var en annan banbrytande nyteckning, William Morris’ Golden Type, som drog i gång den så kallade privatpressrörelsen vid 1800-talets slut. Morris ville återskapa den vackra och läsbara bokkonst som man kan finna i 1400-talets italienska och i 1500-talets franska tryck.

Tillsammans med stämpelskäraren Edward Prince framställde han trycktyper som baserade sig på Jensons bokstavsformer från 1470-talet, men som också avvek en del från dem. Morris typsnitt och hans bokkonst blev en väckarklocka som drog igång en hel serie mindre tryckerier som ville återskapa klassisk bokkonst och typografi. Denna rörelse nådde också USA, och det var i den andan Morris Fuller Benton tecknade sin Cloister för ATF.

Slutligen var själva förebilden för Golden Type och Cloister Old Style historiskt banbrytande. Nicole Jensons typsnitt i boken Eusebius från 1470 är en av de äldsta antikvorna och utgångspunkten för den följande antikvatradtionen. (Läs mer om Jenson)

Nu finns Cloister Old Style som Typ1-typsnitt i Agfas stilbibliotek. Som ett komplement har formgivaren Ludvig Grandin skapat kapitäler, som kan beställas på denna adress: Ludvig Grandin Form.

Stilprov

Utmärkande egenskaper hos Cloister Old Style

När man tittar närmare på Cloister slås man av att det är ganska grovt och klumpigt. Och så ska det vara. De äldsta typsnitten från 1400-talet kopierade rätt noga den handskrift som användes i den tidens böcker. I Italien var det renässansens humanistiska handskrift som var förebild för den trycktyp som vi idag kallar antikva.

Nicole Jenson var verksam i Venedig, och därför kallas denna renässansantikva den venetianska antikvan, för att skilja den från Griffos antikvor som kom mot 1400-talets slut.

Ett utmärkande drag hos den venetianska antikvan är det vinklade snedstrecket i gemena "e", och det återfinns givetvis i Cloister Old Style.

Det snedställda strecket på e är typiskt för den venetianska antikvan. Från vänster Cloister Old Style, Centaur och ITC Legacy Serif. I bakgrunden Adobe Garamond.

I jämförelse med andra antikvor har Cloister en påtagligt liten kontrast mellan tjocka och tunna linjer, något som den venetianska antikvan hämtade från den samtida handstilen. Detsamma gäller de kraftiga, markerade serifferna. I den venetianska antikvan hade versalerna samma höjd som gemenernas uppstaplar. Denna egenhet har Cloister behållit, vilket gör att versalerna ser stora och klumpiga ut i förhållande till gemenerna.

Andra nyteckningar har dragit ned versalerna, som blev standard med Griffos typer i Aldus Manutius’ tryck från 1495 och framåt.

Cloister har även behållit de kraftiga fyrkantiga serifferna på "M" och "N", som ser främmande ut i våra ögon. Men vi ska komma ihåg att detta är antikvatypens urfader, vars brister successivt rensats bort av senare typtecknare som Griffo och Garamond.

Kursiven tecknades av Morris Fuller Benton

Under typografins första århundrade skars ingen kursiv stil som komplement till den raka. Kursiva typsnitt kom först år1501 i Aldus Manutius’ tryck. Men de användes som självständiga stilar, så att hela böcker trycktes med kursiv, för att den var smal och ekonomisk att använda. Det var först Claude Garamond som på 1540-talet kombinerade de två, och det var först Jean Jannon på 1600-talets början som formgav en kursiv som harmonierade med antikvan.

När man under 1900-talet sökte en kompletterande kursiv till nyskärningar av den venetianska antikvan har man oftast kopierat den kalligrafiska stil som utvecklades av de italienska skrivmästarna på 1500-talets början, den så kallade cancellerescan. Den är synnerligen elegant, men med sina kantiga och smala teckenformer är den inget självklart komplement till den raka trycktypen. (Läs mer om kursiven i Garamond-artikeln)

Morris Fuller Benton, som var en av de första som ställdes inför detta problem, valde i stället att framställa en egen kompletterande kursiv, baserad på flera historiska kursiver, alltifrån Griffos från 1501 till franska kursiver från 1500-talets mitt. Resultatet är en kraftfull kursiv med bredare och mjukare teckenformer, som harmonierar väl med Cloister Old Style.

Svenska kapitäler och gemena siffror

När den svenske formgivaren Ludvig Grandin digitaliserat kapitäler till Cloister stiger han således in i en legendarisk typtecknartradition.

Kapitälerna är inte bara förminskade versaler, utan versioner anpassade för att gå väl ihop med gemenerna. De har förvisso versalernas teckenform, men de har gemenernas x-höjd och är relativt sett bredare, med fetare grundstreck och kraftigare och kortare seriffer.

Dessutom måste tillriktningen, alltså teckenmellanrummen, anpassas så att kapitälerna bildar läsbara ordbilder tillsammans med gemenerna.

De vackra gemena siffrorna, som en renässansantikva givetvis måste ha, härrör dock från Ludvig Grandins eget ritbord. Tillsammans med kapitälerna bidrar de väsentligt till användbarheten av Cloister Old Style för att gestalta en klassisk typografi.

Användningsområden för Cloister Old Style

Under de första decennierna var Cloister populär som boktypsnitt, men de kraftiga linjerna, de markerade serifferna och den låga kontrasten ger Cloister ett ganska tungt och klumpigt utseende. Man kan jämföra med en annan och friare nyteckning som Centaur, där Bruce Rogers snarast gått till överdrift åt andra hållet. I rubriker och annonstexter har Cloister Old Style en ålderdomlig kraft som drar till sig uppmärksamhet.

Andra venetianska antikvor

Golden Type

Typsnittet tecknades 1890 av William Morris för boken The Golden Legend. Detär baserat på Jensons typer från 1476, men också tydligt påverkat av gotiska stilar, genom lägre stapelhöjd och kraftigare och mörkare teckenformer. Serifferna är dessutom överdrivet klumpiga. Idag har typsnittet bara historiskt intresse. Det finns som Typ 1typsnitt i ITC:s stilbibliotek och hos Elsner + Flake.

Italian Old Style

Frederic W Goudy tecknade under1900-talets första decennier flera typsnitt inspirerade av den venetianska antikvan, däribland Village (1906), Kennerley (1911) och Deepdene (1927). Village och Kennerley finns som Typ 1-typsnitt i Lanstons stilbibliotek. Village finns även hos Font Bureau.

Goudys mest kända typsnitt, Goudy Old Style (1915), är en egen formgivning inspirerad av flera renässansantikvor. Italian Old Style (1924) var av Monotype ursprungligen tänkt som en kopia av den framgångsrika Cloister, men Goudy valde här, som i sin övriga produktion, att göra en personlig tolkning av den historiska förlagan. Italian Old Style finns i Monotypes stilbibliotek.

Centaur

Detta är Bruce Rogers’ fria tolkning från 1914 av Jensons antikva, intressant just genom dess fria hållning till traditionen. Det återger teckenformerna i det stora hela, men med den skarpa kontrasten och stringensen i linjeföringen skapar det något nytt. Vill du ha den venetianska antikvans stämning ska man inte använda Centaur, men vill du återge en stämning från tidigt 1900-tal eller skapa en vacker och stringent teckenbild är Centaur en möjlighet. Centaur finns i Adobes och Monotypes stilbibliotek.

ITC Legacy Serif

Typsnittet tecknades 1992 av Ronald Arnholm, som sedan sin ungdom varit en hängiven beundrare av den venetianska antikvan. Tidigare har han tecknat Jenson Roman för Linotype.

ITC Legacy Serif är en moderniserad tolkning som allmänt sett har den venetianska antikvans karaktäristiska teckenform, men saknar den elegans som utmärker Jensons antikva, eftersom x-höjden ökats. Kontrasten har också förstärkts, vilket gör typsnittet användbart som modernt boktypsnitt, till skillnad från andra nyteckningar av venetiansk typ. I vissa detaljer, som det snedställda tvärstrecket i gemena e, är ITC Legacy förlagan trogen, men i andra, såsom seriffernas form och versalhöjden följer det andra antikvor.

Om du vill återge den venetianska antikvans atmosfär, ska du inte välja ITC Legacy, men om du vill skapa läsbara texter med en vacker och gammaldags prägel är det ett bra val. Den sänkta stapelhöjden drar dock ned ITC Legacy, så att det missar något av poängen med en venetiansk antikva. Men man får nog säga att ITC Legacy är för 1900-talets slut vad Cloister Old Style var för dess begynnelse – dagens Jenson. Och att denna frestelse kommer att serveras på nytt i nästa århundrade torde vara säkert.

Som komplement till Legacy Serif har Ronald Arnholm tecknat en linjär, som är mycket trevlig och användbar som lästypsnitt. Men det är en annan historia.

Höga staplar en gammal modefråga

Cloister Old Style har höga staplar i gemenerna, liksom många andra antikvor från början av seklet. På 1890- och 1920-talen blev eleganta staplar på modet – liksom på 1400-talet, då Jenson och Griffo imiterade den humanistiska handstilen.

I viss mån kan man tala om en moderörelse för höga staplar från 1890-talet till och med 1920-talet, i så måtto att privatpressrörelsens renässans för renässansantikvan drog fram de höga staplarna, som en egenskap hos kultiverade och klassiska teckenformer. Ett utslag av en sådan trend kan man finna i till exempel Cheltenham från 1896.

Men Cloister Old Styles låga x-höjd är inte ett direkt uttryck för ett sådant stapelmode, utan resultatet av en trogen återgivning av Jensons venetianska antikva. Indirekt kan beslutet att följa förlagans stapelhöjd dock vara ett moderiktigt beslut av Morris Fuller Benton, som tidigare svarat för överföringen av Cheltenham till en typsnittsfamilj hos ATF.

Renässansantikvans låga x-höjd härrör i sin tur från dess förlaga, den humanistiska bokskriften. I motsats till den under renässansen dominerande gotiska stilen, som har slutna, mörka teckenformer med låga staplar, utmärktes den humanistiska handskriften av öppenhet och elegans, till vilket de höga staplarna bidrog.

I takt med att typsnitten blev mer självständiga gentemot handskriften drogs staplarna ned. Från 1500-talet till 1800-talets slut kan man spåra en tendens till sänkning eller i alla fall moderering av stapelhöjden.

1600-talets holländska snitt har lägre stapelhöjd och smalare teckenformer, för att ge mer ekonomiska typsnitt. Under 1700-talet uppvisar Baskerville breda teckenformer med en modererad stapelhöjd, men inte av ekonomiska utan av estetiska skäl, för att få en balanserad teckenform.

Det var i 1800-talets massproducerade tryck som stapelhöjden drogs ned rejält, samtidigt som tecknen smalnades av, allt för att utnyttja satsytan maximalt och pressa tryck- och papperskostnaderna. Det var dessa teckenformer som Morris och privatpressrörelsen alltså ville ersätta med vackrare renässanstyper.

Ordentligt sänktes staplarna i de nya tidningstypsnitten från1920-talet och framåt, ty här var ett litet radavstånd avgörande. I senare läsbarhetstest har man velat påvisa att stapelhöjden var försumbar för teckenigenkänningen. Under 1960- och 1970-talen har de nästan kapats i vissa typsnitt.

Privatpress och höga staplar i nya antikvor

När William Morris och privatpressrörelsen återupptäckte 1400-talets venetianska antikva, blev det en renässans också för de höga staplarna. Men Morris ville egentligen att den nya stilen skulle vara gotisk till sin karaktär, så den blev fetare med mer modererad stapelhöjd.

De flesta av privatpressrörelsens kopior av den venetianska antikvan har, med några undantag, lägre stapelhöjd än förlagan. Främst bland undantagen står Doves Press Type, och Granach Antikva, båda skurna av Edward Prince. Doves finns i en svensk nyteckning av Torbjörn Olsson. (Länk till Torbjörn Olssons webbplats Sinnebild)

Frederic Goudys formgivning av nya antikvor är i allmänhet inspirerade av den venetianska antikvan, men har i många fall markerat höga uppstaplar och avkortade nedstaplar. Med Morris Fuller Bentons Cloister återupplivades förlagans låga x-höjd, med långa uppstaplar och nedstaplar, och möjligen blev det riktningsgivande för andra formgivare.

Under 1910- och 1920-talen framställdes åtskilliga typsnitt med hög eller mycket hög stapelhöjd. Under 1920-talet blev det obligatorisk för alla sättmaskinsfabrikanter och stilgjuterier att tillhandahålla repliker av de klassiska renässansstilarna eller nyteckningar i denna stil.

Förkärleken för höga staplar var dels ett resultat av trogen kopiering av förlagan, men förmedlade också den önskade känslan av elegans och särprägel. De höga staplarna talade om att dessa typsnitt var utsökta och kultiverade, och att den text som sattes med dem var något utöver det vanliga.

Cheltenham

Först ut bland de nya typsnitten var Cheltenham, som tecknades 1896 av arkitekten Bertram Grosvenor Godhue. Det var avsett som ett amerikanskt privatpresstypsnitt för boktryck, men kom att användas som reklamtypsnitt. Cheltenham är ingen renässansantikva – här är de höga staplarna en modeföreteelse. Godhue valde att accentuera uppstaplarna och korta av nedstaplarna, som han med rätta ansåg vara av mindre betydelse för teckenigenkänningen, för att därmed få ett ekonomiskt men kultiverat boktypsnitt.

Bernhard Modern

Så sent som1937 tecknade affischformgivaren Lucien Bernhard för ATF en antikva med extrema uppstaplar, Bernhard Modern, baserad på hans tidigare tyska snitt Bernhard Zarte från 1925. Bernhard Modern finns som Typ 1-typsnitt i Adobes och i Agfas stilbibliotek. Ett annat av Bernhards många typsnitt med extremt höga uppstaplar är Lucian från 1925 (också känd som Bernhard Roman. Finns som Belucian i Font Bureaus stilbibliotek).

Dekorativa boktypsnitt

Extremt höga uppstaplar förekommer dessutom i dekorativa och kalligrafiskt inspirerade typsnitt från denna tid. Dessa stilar var ursprungligen inte avsedda att användas som boktypsnitt, icke desto minde har de med framgång använts som sådana. Främst bland dessa står enligt min mening Cochin och Koch Antikva.

Koch Antikva

Koch Antikva är en originell kalligrafisk stil som omvandlades till dekorativt typsnitt 1922. Koch Antikva användes i ett antal böcker på 1920- och 1930-talen. Det finns i Alphabets’ stilbibliotek.

Cochin

Cochin tecknades som typsnitt 1912, baserat på illustratören Nicolas Cochins gravyrer från 1750-talet. Det finns sedan länge i Adobes stilbibliotek. Sedan det släpptes i digital form, har typsnittet Cochin fått en renässans – inte minst på grund av sin mycket speciella kursiv. Cochin har flitigt använts i svenskt boktryck. Så sent som 1986 använde formgivaren Per Werme Cochin för rubriker och brödtext i boken Svensk arkitektur i ritningar 1640–1970, dock inte för de höga staplarnas skull, utan för att den har en god svärta i brödtexten.

Så det ska nog gå att använda även Cloister Old Style för modernt boktryck, om det används på rätt sätt.

< - - - Sidan uppdaterad 011015 - - - >