Några exempel från ståndsprotokollen

De fyra stånden

Slagsmål i riksdagen

Krig mot Ryssland

Brännvinsbränningen

Dödsstraff för barnamord

Ungdomens fritidsnöjen

Förföljelse av irrläriga

Ord och uttryck

De fyra stånden
De fyra stånden var Ridderskapet och adeln, Prästeståndet, Borgarståndet och Bondeståndet. Tillsammans kallades de Riksens ständer, eller ständerna. Från 1527 till 1866 bestod riksdagen av representanter för dessa stånd. Varje stånd sammanträdde för sig i sin egen lokal, men man behandlade samma frågor. Adeln var mest talrikt representerad, ty där var varje ätt representerad av ättens huvudman, eller en ställföreträdare för denne. Vid de inledande voteringarna kunde upp till 1200 riksdagsmän delta, men vanligen samlades mellan 400 och 500 ledamöter. Adeln var det ledande ståndet, som först yttrade sig i frågorna. Prästerna var representerade av företrädare för varje stift. Biskoparna var självskrivna, därutöver valdes några präster av de övriga prästerna i stiftet. I prästeståndet deltog ungefär 50 riksdagsmän. I borgarståndet skulle varje stad vara representerad, vanligen av borgmästaren eller någon annan i stadens styrelse, men även grosshandlare, handelsmän och hantverkare valdes till riksdagsmän. I borgarståndet deltog omkring 100 ledamöter. Bondeståndets riksdagsmän valdes av bönderna i häradet, och ibland kunde flera härader gå samman om en riksdagsman. I bondeståndet deltog omkring 130 ledamöter. Vanligen var bondeståndets riksdagsmän nämndemän med vana att sammanträda och fatta beslut om gemensamma angelägenheter. Några var läs- och skrivkunniga, men det var inget krav för valbarhet. Läs mer om riksdagens historia i Riksdagen - en svensk historia, och i Riksdagen genom tiderna.

Slagsmål
utbröt ibland mellan riksdagsmännen på ståndsriksdagarna under 1600- och 1700-talen. I prästeståndet var det under 1700-talet ungefär lika lugnt och städat som i dagens svenska riksdagsdebatter. Men hos ridderskapet och adeln och hos bönderna kunde det gå vilt till, mer som i dagens italienska parlament. Efter en lång och hetsig debatt den 16 februari 1741 beslöt ridderskapet och adeln att godkänna sekreta utskottets rätt att sätta trupperna i rörelse i Finland. Detta var en triumf för hattarna och ett nederlag för mössorna, som svarade vid nästa plenum med att överösa hattarna med reservationer mot beslutet. I debatten förekom förolämpningar och hårda personangrepp, så vid nästa plenum den 23 februari 1741 framhöll talmannen att man nu skulle handla i saktmod och kallsinnighet, som det anstod detta ädla stånd. I början höll alla med, men när en av hattarna föreslog att man skulle stryka den tidigare diskussionen ur protokollet brakade det loss igen. Nils Palmstierna beskyllde mössorna för att ha spridit ut reservationer till de andra stånden för att skapa splittring, och att en främmande fiende låg bakom detta. Det var en allvarlig beskyllning. Lagman Carl Wattrang krävde att de som påstod sånt skulle bevisa det. Till saken hörde att riksdagsmännen inte satt stilla i sina bänkar under debatterna, utan rörde sig fritt i riddarhussalen och samtalade med varandra och fällde kommentarer. Medan Carl Wattrang höll sitt anförande var Nils Palmstierna i hans närhet och gjorde någon förolämpande gest mot honom. Sinnet rann till på Wattrang som jagade Palmstierna uppför bänkraderna, fick tag i honom och stötte honom för bröstet och ville ha med honom ut för att göra upp. Det blev signalen till allmänt uppbrott i riddarhuset, riksdagsmännen rusade upp från sina bänkar och ut i gångarna, där slagsmål höll på att bryta ut mellan hattar och mössor. Talmannen rusade in i hopen av ilskna riksdagsmän och lyckades småningom lugna dem. Därefter påpekade talmannen att riksdagsmännen borde sitta på sina platser, och att man inte skulle hålla på med förolämpande miner och åtbörder, ty "de komma ej til Protocolls, men utvisa mer än ord någon tid kunna giöra". I Ridderskapets och adelns riksdagsprotokoll 1740-1741, s. 176, beskrivs händelsen så här:

"I det samma upväxte på Riddarhuset en besynnerlig häftighet, så at en del af Ridderskapet och Adelen i hast begofvo sig ifrån sine ställen och samlade sig på stora gången och på tvärgångarne, dit Herr Landtmarskalken sig strax skyndade, och igenom föreställningar stillade denna rörelsen, så at hvar och en åter förfogade sig på sitt ställe."

Sverige förklarade krig mot Ryssland
Efter en lång och ibland våldsam debatt under riksdagen 1740-1741 förklarade Sverige krig mot Ryssland i juli 1741. Kungen vid den här tiden, Fredrik I, som var gift med Karl XII:s syster Ulrika Eleonora, hade i sin ungdom varit en skicklig militär men var nu en alldeles maktlös monark. Han bad riksdagen gång på gång att själv få delta i kriget, men blev avvisad. "Jag är en gammal soldat. Jag will gärna låta skiuta ihiel mig för fäderneslandet, om jag thermed kan wisa min kärlek för thetsamma," sade han till prästeståndets talman vid riksdagen 1742-1743. (Prästeståndets protokoll 1742-1743 den 16 mars.) Men han fick snällt bli hemma med sin älskarinna fröken Hedvig Taube, medan talmannen hos ridderskapet och adeln, lantmarskalk greve Charles Emil Lewenhaupt, anförde de svenska trupperna. Riksdagsmännen ville inte att kungen skulle spela någon hjälteroll, eftersom det skulle kunna stärka konungens makt och hota riksdagens allmakt, ty under frihetstiden var riksdagen Rikets Maktägande Ständer, som de kallade sig själva. Kriget räckte i två år, det var slarvigt planerat och illa genomfört och ledde till nederlag för Sverige. Riksdagen tillsatte därför en kommission som dömde de båda generaler som fört befälet över de svenska styrkorna i Finland till döden, varefter de blev halshuggna vid Norrtull på sensommaren 1743. Dessförinnan hade nära 5000 beväpnade dalkarlar marscherat till Stockholm i protest mot hattarnas krigspolitik. Strider utkämpades mellan dem och reguljära trupper vid Gustav Adolfs torg, några hundra meter från ständernas lokaler, och skräckslagna riksdagsmän flydde från staden. Prästeståndets protokoll 1740-1741, s. 308, 315, 319, 328-329, Ridderskapets och adelns protokoll 1742-1742, s. 116-212.

Brännvinsbränningen
är en fråga som förekommit under de flesta riksdagar, men i lite olika former. Vid riksdagen 1740-1741 lades förslag om inskränkning av den rätt som bönder och borgare hade att bränna brännvin. Syftet var att spara på säden, som inte räckte till för landets försörjning och som man under denna tid var tvungen att importera. Efter många debatter kom man fram till att brännvinsbränning av skadad säd, så kallad slösäd, skulle vara tillåten och att vissa städer, däribland Stockholm, skulle få bränna vissa kvantiteter. Vid riksdagen 1786 var saken i ett helt annat läge. Nu ville riksdagsmännen släppa brännvinsbränningen fri. Gustav III hade nämligen avskaffat rätten till brännvinsbränning, och gjort den till ett statligt monopol. Syftet var att få in inkomster till kronan, inte att begränsa supandet. Tvärtom stimulerades drickandet, eftersom kronan ville ha avsättning för kronobränneriernas sprit. Prästerna klagade över

"... de så tätt inpå hwarandra wid allmänna wägarne liksom utsådde och i synnerhet de intill kyrkorne så nära belägne krogar och minuteringsställen ... desse äro de olycklige hybblen, där gudlöshet och last mötas, fräckhet och liderlighet kyssas. ... De enfaldige förargas, den dygdige suckar, och minuteuren eller krögaren gäckar dem båda, glad att med kronans wahra öka brott på brott, just under det ljudet af Herrans ord, som bestraffar syndaren, tränger sig genom kyrkomuren in i krogstugan."

Dödsstraff för barnamord
Många fattiga kvinnor som födde barn utom äktenskapet dödade sina nyfödda, och blev själva halshuggna om brottet upptäcktes. Gustav III föreslog 1786 att dödsstraffet för barnamord skulle avskaffas och att kvinnan i stället till allmän nesa skulle ställas vid skampålen i två timmar och avstraffas med två par ris varje år på dagen av brottet. Vanäran av detta straff ansågs som mer avskräckande än dödsstraff. Några menade att en kvinna som valde att döda sitt barn redan var så olycklig att döden kunde kännas som en befrielse. Några av de många riksdagsmän som yttrade sig i frågan visade synpunkter som är ganska moderna. De föreslog att de utomäktenskapliga barn som inte fick underhåll på annat sätt skulle få ett allmänt bidrag som kunde tas ut från "manspersoner som lefwer ogifta eller utan äkta barn". På så vis skulle den främsta orsaken till barnamorden, mödrarnas rädsla att inte kunna försörja barnen, försvinna. Prästerna var dock till största delen för dödsstraffet och hänvisade till Bibeln, där det står att "then som utgjuter människjoblod, hans blod skall ock af människjom utgutit warda". Riksdagen avslog kungens förslag. Denna intressanta debatt finns återgiven i Prästeståndets protokoll 1786 s. 222-269.

Ungdomens fritidsnöjen
Unga människor tyckte på 1700-talet som i dag om att dansa och roa sig och träffa ungdomar av det motsatta könet. När det rörde sig om drängar och pigor såg en del överhetspersoner med ovilja på att deras tjänstefolk roade sig på detta sätt, det kunde ju gå ut över arbetet. Kyrkoherden Albert Holmquist från Forsa i Gästrikland skrev till riksdagen om den hemska oseden att ungdomarna löpte från den ena gården och byn till den andra, att de anordnade lek- och dansstugor som det hette, och att de "sökte sängelag ogifta personer imellan, hwaraf är lätt att föreställa sig fölgderna". Präster och landshövdingar utfärdade varningar, men ungdomens lust att roa sig rådde man inte på så lätt. Prästeståndets protokoll 1778-1779 s. 175.

Förföljelsen av irrläriga
Pietisterna var den grupp av religiösa fritänkare som prästerskapet såg som den största faran under första hälften av 1700-talet. Ett pietisktiskt kollektiv var Skevikarna, så kallade efter den gård på Värmdö de fått av den av förmögne köpmannen Anders Almquist, som till prästernas förtret var riksdagsman i borgarståndet 1740-1741. Prästerna gjorde allt för att utestänga honom från riksdagen. Denna "irring" eller "willfarelse i religionen" som prästerna kallade pietismen, spred sig till människor i alla stånd och grupper i samhället. Eftersom det inte fanns någon religionsfrihet betraktades de religiösa fritänkarna som brottslingar och behandlades därefter. När biskopen Herman Schröder den 31 maj 1743 talade om dem som "sittja på slåttet" i Kalmar menar han bl. a. studenten Thomas Leopold som suttit fängslad där sedan 1729 för religiös villfarelse. Den främste ledande personen i den pietistiska rörelsen på 1730- och 1740-talet var Sven Rosén, som landsförvisades 1741 och bosatte sig i Pennsylvania. Därmed avtynade den pietistiska rörelsen. I prästeståndets protokoll i religonsmål möter vi i detalj hur prästernas försökte omvända de kvarvarande pietisterna, oftast med ringa framgång. Här berättas om studenten Björkmark som bodde på en ö utanför Västerås och hade ett kvinnfolk hos sig, och att han och hans anhang blivit inkallade till konsistoriet, som inte kunde uträtta något med dem. Prosten Johan Lind i Munktorp hade angivit saken hos landshövdingen, men inte fått något svar, så nu skulle prästeståndet anmäla till Kungl. Maj:t att "behörig handräckning af werldslig arm fattats" för att därmed tvinga landshövdingen att gå in med våld mot den irrlärige studenten på ön. Vi kan också läsa om komministrarna i Finland som ville bestämma över sina kyrkoherdar och om den fantastiske kyrkoherden Erik Tollstadius på Skeppsholmen som trotsade Stockholms konsistorium och beskyddade stadens pietister. Prästeståndets protokoll 1740-1741 s. 439-455.

Ord och uttryck
I de gamla ståndsprotokollen möter vi ett språk som ibland kan vara svårt att förstå och ibland vilseledande. Orden har med tiden fått en annan innebörd än de hade då. När talmännen 1778 dyrt och heligt lovar Gustav III sin trohet, och avslutar talmanseden med orden att de "detta troligen hålla skall" så betyder det inte att de kanske ska hålla vad de lovat, utan att de troget, trofast ska göra det. Prästeståndets protokoll 1778-1779 s. 238. Och när man i ridderskapet och adeln diskuterar vem som "under couvert sändt reservationer til de andre stånden" handlar det om att man sänt dem under någon annans adress. Ridderskapets och adelns protokoll 1740-1741, s. 176. I prästeståndet "befruktade" och "proponerade" professor Erik Melander, d.v.s. han befarade en sak och föreslog en annan.

"... och derhos uplästes en omständelig berättelse om oftanämde studenten Liungquists konstiga machiner, hwarefter ändteligen beslöts at i medlertid låta denna ömma saken hwila."